Ni känner till det fenomen när ett barn vill revoltera mot sina föräldrar? Då menar jag inte i åldern 5 år, utan snarare i åldern 25 år. Detta sker säkerligen inte för alla, men det skedde för mig. När jag var 21 hade jag varit fri från gymnasiet i två års tid, och arbetslös den mesta delen av tiden. ”Vad gjorde jag då?” tänker ni? Ja, det tänker jag också. Sov på dagarna och
var vaken på nätterna, tror jag. Umgicks inte särskilt mycket med vänner. Sjönk längre ner i någon slags hopplöshet. Ja, ni vet det där klassiska tillståndet.
Saken är den att båda mina föräldrar arbetar på konsultföretag. Visserligen konkurrerande, men ändå inom samma bransch. Jag ville verkligen inte att mitt första riktiga jobb skulle ske genom konsultföretag. Särskilt inte genom något av deras. Och ni kan ju tänka er att de var noga med att påpeka att jag inte kunde välja ett tredje konsultföretag. Det var Out of the question.
Jag ville jobba, och jag ville ha en vanlig anställning när jag gjorde det. Ni vet, en sån där som vuxna människor har. När någon frågar ”Var jobbar du?” så ska man kunna svara helhjärtat. ”Jag jobbar på företag X och där har jag minsann jobbat i 10 000 år.” sedan skrockar man. Jag ville inte att min sanning skulle bli att min mamma eller pappa fixade jobb på deras
konsultföretag. Det kändes för enkelt, helt enkelt.
Men tiden gick. Alla mina vänner och bekanta från gymnasietiden började försvinna. Några åkte ut och reste, andra fick jobb, de flesta delade friskt i sociala medier. Jag gjorde inget, förutom att vägra konsultföretag. Jag tänkte att de minsann hade fixat en sån där riktig anställning som jag ville ha. Det gjorde mig illamående att jag inte kunde få tummen ur för
att skaffa ett sådant själv.
Jag gick ut i köket där mamma stod, redo för jobb, och drack det sista på kaffet. ”God morgon, älskling. Jag hörde av Eriks mamma att Erik hade fått jobb via pappas konsultföretag. Kul! Det lät ju jättebra”. Tiden stannade. Erik var just den som jag var mest avundsjuk på just då. Hade han fått jobb via pappas gamla konsultföretag? Hans jobb såg ju hur skönt och bra ut som helst. ”Jävla sociala medier” hann jag tänka.
Mamma rusade iväg och jag valde att ta upp snacket igen när hon kom hem. De lyckades övertala mig och 3 arbetsdagar senare (precis som med Postnord) fick jag jobb. Ja, jobb via konsultföretag då. Man ska inte vara så jävla envis jämt. Bara ibland.